Filmrecensioner

Filmrecensioner

[N.B. – Kortrecensioner av filmer som jag har sett och som jag tycker är värda att se. Filmer med en ‘*’ är särskilt sevärda.]

À bout de souffle (1960, reg. Jean-Luc Godard) – Det behövs bara tre ord för att summera den franske ‘nya vågen’-regissören Jean Luc-Godards karriär: ‘Stil över substans’. Hans första film, en flyktig saga om mord, cigaretter, biljakter och hippa ungdomar, är hans mest sevärda. Detta mest på grund av Jean Sebergs insatser.

*Ace in the Hole (1951, reg. Billy Wilder)  – En desperat journalist i New Mexico utnyttjar en tragisk händelse för den egna karriärens skull. Bra nog för att förtjäna Simpsons-parodier när den serien var på sin höjd. En klar tia på bitterhets-skalan. Med Kirk Douglas.

The Adventures of Robin Hood (1938, reg. Michael Curtiz; William Keighley). Legenden av Robin Hood får en spännande och hurtig skildring på bioduken i Michael Curtiz och William Keightleys film om den älskvärde stråtrövaren. Med Errol Flynn och Olivia de Havilland.

Aladdin (1992, reg. Ron Clements/John Musker). En fattig tjuv blir kär i en princessa. Det finns även en magisk lampa och en ond magiker med i sagan. Robin Williams maniska magiska ande är det roligaste i denna animerade komedi. En av de bättre Disneyfilmerna.

*All That Heaven Allows (1955, reg. Douglas Sirk) – En olycklig medelklasskvinna utvecklar ett kärleksförhållande med en lättsinnig yngre arbetarklassman. Fantastisk melodram om det olyckliga och kvävande medelklasslivet. Jane Wyman spelar kvinnan och Sirk-favoriten Rock Hudson spelar mannen. Ännu en vinnare av Sirk.

Anomalisa (2015, reg. Charlie Kaufman) En djupt deprimerad familjeman och slälvhjälpscoach tror sig återfinna sin livsgnista på ett hotell under en affärsresa. Kaufmans film handlar om utanförskap i den moderna världen. En sympatisk film. Filmen är gjord i stop-motion med dockor som har skrivits ut med en 3D-skrivare.

*The Awful Truth (1937, reg. Leo McCarey) – Cary Grant och Irene Dunn spelar ett par som nyligen har skilt sig…men som gör allt de kan för sabba den andras nya relation i denna klassiska screwballkomedi. Hur bra är den säger ni? Sans Shakespeare och Joyces ‘Ulysses’ och Hawks ‘Gentlemen Prefer Blondes’ är denna film är det roligaste som någonsin har gjorts.

Baby Face (1933, reg. Alfred E. Green) Den unga och fattiga Lily (Barbara Stanwyck) knullar sin väg till samhällstoppen. Intressant i sitt porträtt av samhällelig medelklass korruption. Barbara Stanwyck är, som alltid, mycket bra. En Pre-Code-film.

Be Kind Rewind (2008, reg. Michel Gondry) – När en olycka gör alla VHS-filmer i en videobutik obrukbara tar två vänner på sig uppgiften att göra egna versioner av hyrfilmerna. En rolig film med några små, men uppskattade poänger om social utanförskap och sammanhållning. Med Mos Def och Jack Black.

*The Best Years of Our Lives (1946, reg. William Wyler) – En arbetarklass-, medelklass- och överklassman återvänder från andra världskriget för att märka att de inte behövs i efterkrigstidens amerikanska samhälle. Lägg märke till ironin i filmtiteln. En lång film med många vackra, starka och minnesvärda scener.

The Big Combo (1955, reg. Joseph H. Lewis) – En detektiv som har sedan länge försökt haffa den våldsamma gangstern Mr. Brown får ett nytt led. Berättelsen är inte särskilt bra, men John Altons chiaroscuro-starka scenografi är förförisk. Bra B-noir.

Blade Runner (1982, reg. Ridley Scott) – I en framtida Los Angeles ansvarar en före detta polisman för att jaga ner och döda en grupp rebelliska androider.  Soundtracken av Vangelis är bättre än själva filmen. Med Harrison Ford och Darryl Hannah.

Bonnie and Clyde (1967, reg. Arthur Penn) – De bedömda bankrånarna får en våldsam och blodig skildring på biodukten av Arthur Penn. Filmen sammanfaller med Hollywoods konstnärliga förfall. En av 60-talets bättre filmer med några kraftfulla scener: “This here’s Miss Bonnie Parker. I’m Clyde Barrow. We rob banks.”

Boyhood (2014, reg. Richard Linklater) En amerikansk pojkes liv skildras från den tidiga barndomen till kollege-åldern. Linklaters coming-of-age film filmades över mer än tio år. Imponerande och stundvis rörande, men en lättviktare. Med Ethan Hawke och Patricia Arquette.

*Bringing up Baby (1938, reg. Howard Hawks) – Katherine Hepburn blir kär i en paleontolog (Cary Grant) och försöker hindra honom att gifta sig med sin fästmö i denna livliga och frenetiska ’screwball’ komedi. Lyckas inte riktigt hålla sitt momentum fram tills slutet.

*Broken Blossoms (1919, reg. D.W. Griffith) – En buddhistisk missionär från Kina reser till Amerika och blir kär i en ung kvinna (Lillian Gish) – med tragiska konsekvenser. Griffiths film är en mer mänsklig och komplex film än sina problematiska föregångare. Filmens sorgsna och symbolrika sista bild är oförglömlig.

Cape Fear (1962, reg. J. Lee Thompson) – Gregory Peck spelar en jurist som terroriseras av en våldtäktsman som han satte dit för många år sedan. Bra thriller med ikonisk soundtrack av Bernard Hermann. Robert Mitchum är minnesvärd som skurken.

*Cat People – (1942, reg. Jacques Tourneur) – Några år innan han gjorde världens bästa noir kom Tourneur med en lågbudget-skräckis om en kvinna som förvandlas till ett farligt kattdjur när hon blir arg eller kåt. Inte alls lika larvigt som det låter. Vilken stil! Jag älskar filmen.

*Citizen Kane (1941, reg. Orson Welles) – I vad som anses vara av många filmkritiker som den bästa filmen genom tiderna följer vi uppkomsten och undergången av tidnings- och mediepampen Charles Foster Kane (Orson Welles). Kanske det mest detaljerade karaktärsporträttet som har skildrats på bioduken. Filmen är också stilistiskt banbrytande.

*The Cranes are Flying (1960, reg. Mikhail Kalatozov) – Kärleksparet Boris och Veronica skiljs åt när Nazityskland förklarar krig mot Sovietunionen. Den ryske regissören Mikhail Kalatozovs film är den starkaste antikrigsfilmen som har någonsin gjorts. Till skillnad från de flesta krigsfilmerna fokuserar denna film mest på den civila befolkningen.

*Criss Cross (1949, reg. Robert Siodmak) – En ung man tvingas till brott för att återförenas med ex-frun. En hänsynslös värld som driver sina människor till extrema beslut. ”Oh Steve, what are we gonna do? What are we gonna do?” Fantastiska slutscener. Cynisk på det rätta sättet. Med Yvonne De Carlo och Burt Lancaster.

Dead Poet’s Society (1989, reg. Peter Weir) – En egendomlig engelskalärare och hans inflytande på några pojkar i en internatskola i nordöstra USA. Det bästa med Weir’s drama är filmens syn på konst. Värd att se trots sina många brister. Med Robin Williams.

*Dead Ringers (1988, reg. David Cronenburg) – Enäggstvillingarna och gynekologerna Bev och Eliot förför sina patienter. Relationen mellan tvillingarna sätts på spel när Bev blir kär i en av deras patienter. Jeremy Irons fantastiska insats som tvillingparet gör filmen mer än värt att se. Genevieve Bujold utmärker sig som patienten och skådespelerskan. Cronenburgs bästa.

Der Untergang (2006, reg. Oliver Hirschbiegel) – Kraftfull och helvetisk skildring av Nazitysklands sista dagar med fokus på Adolf Hitler och de militärer och kollaboratörer som stod honom närmast. Bruno Ganz Hitler är oförglömlig. Mycket sevärd trots vissa historiska avvikelser.

*Detour (1945, reg. Edgar G Ulmer) –  Mardrömslik B-noir om en liftare som upptäcker att bilföraren har dött under mystiska förhållanden.  Ann Savages överdrivna femme fatale är fantastiskt obehaglig. Hur denna film slapp undan censur vet jag inte. Måste ses.

The Far Country (1954, reg. Anthony Mann) – Med guld i tankarna reser ävertyraren Jeff Webster (James Stewart) till Yukon och skapar sig fiender. Även en sämre Mann-western har sina stunder.

Fast Times at Ridgemont High (1982, reg. Amy Heckerling) – Rolig sexkomedi om tonårslivets absurditeter och realiteter. Löljigt många skådisar i denna film skulle senare bli megastjärnor, inklusive Sean Penn som briljerar som den flummige surfaren Spicoli.

The Fifth Element(1997 reg. Luc Besson) – Franska regissören Luc Bessons sci-fi/äventyrsfilm om en taxi chaufför och en mystisk kvinna i framtidens New York. Ta inte filmen på allvar, för det gör inte Besson. Kreativ scenografi. Chris Tucker är minnesvärd och rolig som DJ:n Ruby Rhod. Med Milla Jovovich och Bruce Willis.

The Fly (1986, reg David Cronenburg) – Cronenburgs kända film om vetenskapsmannen ooh uppfinnaren som sakta förvandlas till en fluga. Typiska Cronenburg-teman är på plats – relationen mellan teknik och den mänskliga kroppen. Obehaglig och underhållande. Med Geena Davis och Jeff Goldblum.

*Fury (1936, dir. Fritz Lang) – En oskyldig “död” man och hans hämnd mot bybefolkningen som lynchade honom. Fritz Langs första amerikanska film är också en av hans bästa. Filmen är skarp, mycket kritisk och handlar om svåra moraliska och etiska dilemman.  Med Spencer Tracy och Sylvia Sidney.

Gallipoli (1981, reg. Peter Weir) – Två naiva australiska vänner och rivaler möter första världskrigets krigets brutala verklighet på slagfältet i Gallipoli. Det är lätt att välkomna Weirs antikrigsfilm i en samtid som präglas alltmer av politisk chauvinism och aggressiv retorik.

*Gentlemen Prefer Blondes (1953, reg. Howard Hawks)Efter att ha finslipat sina komiska talanger i decennier var det äntligen dags att leverera mästerverket. Nattklubbsartisterna Lorelei och Dorothy sjunger, skrattar och dansar sin väg genom suckande killar. Åh vad jag älskar Marilyn Monroe och Jane Russell. Åh vad jag älskar att skratta. Åh vad jag älskar denna film.

Gilda (1946, reg. Charles Vidor) – Drama, romans och spänning när en ung och charmig bedragare tar ett jobb på en argentinsk casino. En kärlekstriangel uppstår mellan den unga mannen, casinoägaren och hans vackra fru Gilda. Svensk filmtitel: ”Rita Hayworth, eller, Hur snygg går det att bli egentligen bli?”. 

Gone Girl (2014, reg. David Fincher) – En kompetent modern thriller om en försvunnen kvinna och hennes mordmisstänkte man. De satiriska inslagen i filmen (anledningen att se filmen) är för det mesta otillfredställande. Ben Affleck gör bra ifrån sig som den mordmisstänkte mannen. Delarna med Neil Patrick Harris är fruktansvärt dåliga.

Groundhog Day (1993, reg. Harold Ramis) -Bill Murray spelar den cyniske och dryge meterologen som vaknar upp till samma dag om och om igen i en liten stad i Pennsylvania. Smårolig och underhållande film som tyvärr bjuder på få överraskningar. 100% charm, 0% innehåll.

The Grand Budapest Hotel (2014, reg. Wes Anderson) – Andersons stundvis rörande berättelse om livet och karriärer av en hotell concierge på det glamorösa Hotel Budapest. Ofta menlös och lite för ‘gulligt’, men filmen är mer än bara underhållande.

Happy-Go-Lucky (2008, reg. Mike Leigh) – En modern dramakomedi om den glada och ständigt optimistika London-bon och läraren Poppy (Sally Hawkins) och de karaktärerna som hon träffar. Förfriskande optimistisk för att vara en modern film utan att bli sockersött och ‘twee’. Karaktärerna känns riktiga och situationerna som de befinner sig i realistiska. Sally Hawkins är utmärkt i rollen som Poppy.

*High Noon (1952, reg. Fred Zimmermann) – En sheriff (Gary Cooper) överges av sina vänner och sina bybor och måste ensamt möta den hämndlystne mördaren som han en gång haffade. En mycket arg film. Filmen är en uppenbar allegori över svartlistningen av konstnärer som gjordes under höjden av kommunistskräcken i 1950-talets Amerika. Grace Kelly spelar sheriffens pacifistiska fru.

*High Sierra (1941, reg. Raoul Walsh) – Gangstern Roy Earle (Humphrey Bogart) hjälper ett gäng kriminella att råna en rekreationsort. Ida Lupino spelar tjejen han blir kär i. Filmkritikern David Walsh har rätt när han säger att de sista scenerna belyser någonting fundamentalt om det amerikanska samhället. Film blir inte bättre än så här.

*Ikiru (1952, reg. Akira Kurosawa) – En döende byråkrat söker efter livets mening i efterkrigstidens Tokyo. Kurosawas mest mänskliga och existentiella film. Kanske hans bästa.

*Imitation of Life (1959, reg. Douglas Sirk) – I Sirks övergripande samhällsporträtt knäcks en ung skådespelerska (Lana Turner) och de människor som står henne nära av samhällets rådande ideal. Skarp, ironisk och bitande. Sirk krossar sönder alla illusioner av borgerliga ideal och den amerikanska drömmen.

*In a Lonely Place (1950, reg. Nicholas Ray) – Fördömd kärlek mellan en våldsam, mordanklagad filmmanusförfattare och en halvglömd filmstjärna. Humphrey Bogart briljerar i en av sina bästa roller som manusförfattaren Dixon Steele. Censurmyndigheterna lyckas inte kväva avskyn som tittaren kommer att känna för polisen i denna film.

*In the Realm of the Senses (1976, reg. Nagisa Ôshima) -Ôshimas tolkning av händelserna kring geishan Sada Abe, okänd för att ha strypt sin älskare och sedan skurit av hans penis och testiklar. Filmens otaliga avsugningar och hårda sexscener mellan skådespelarna Eiko Matsuda och Tetsuya Fuji är helt osimulerade. Några alldeles för subtila poänger om japansk militarism. Porr? Det tycker inte jag. En viktig film som är värd att se.

It’s a Wonderful Life (1947, reg. Frank Capra) – En ängel skickas ner från himlen till jorden på juldagen för att visa självmordsbenägne George Bailey (James Stewart) hur världen skulle ha sett ut om han inte hade funnits. Frank Capras klassiska julfilm är en moralberättelse om den enskilda människans betydelse och, lite mer oroväckande, om att kunna uppskatta det som man har. Sentimental som det bara går att bli, men dialogen är bra och filmen har flera minnesvärda sekvenser.

Joe Versus the Volcano (1990, reg. John Patrick Shanley) – En döende man lämnar sitt deprimerande jobb och kommer överens med en driftig affärsman att kasta sig in i en vulkan på en liten ö i Polynesien. Menlös förstås, men roligare och med bättre stil och skådespeleri än de typiska romantiska komedierna Hollywood slutade tillverka efter millenieskiftet. Med Tom Hanks och Meg Ryan.

*Kvarteret Korpen (1963, reg. Bo Widerberg) – En bildningsberättelse om en ung arbetsklassförfattare (Thommy Berggren) i 1930-talets Malmö. En klassiker inom svensk filmhistoria.

*The Lady Eve (1941, reg. Preston Sturges) – Barbara Stanwyck spelar en bedragerska som blir kär i den rika och naiva mannen (Henry Fonda) som hon hade tänkt förleda i denna klassiska, sexiga och intelligenta komedi. Den enastående Stanwyck är fantastisk i rollen som Jean/Eve.

Lawrence of Arabia (1962, reg. David Lean) – Den brittiske löjtnanten T.E. Lawrences upplevelser under första världskriget på den arabiske halvön. Mycket mer sevärd än andra långtråkiga episka filmer från detta decennium. Omar Sharif är bra som Sherif Ali. Vacker filmfotografi.

*Love Me Tonight (1932, reg. Robert Mamoulian). Den livlige skräddaren Maurice (Maurice Chevalier) faller för en ståtlig och rik princessa (Jeanette MacDonald) i Robert Mamoulians rom-com-musikal. Filmen är rolig och låtarna (‘Isn’t it Romantic?’) är fantastiska, precis som låtarna i en musikal ska vara. En av mina favoritfilmer.

The Maltese Falcon (1941, reg. John Huston) – Hustons kriminalklassiker som skapade en genre. Bogart spelar en detektiv på jakt efter den värdefulla och mystiske Maltese Falcon. Mycket sevärd, och inte bara rent filmhistorisk. Film noir skulle utvecklas att bli mer stötande och intressant.

*Manhattan (1979, reg. Woody Allen) – Väldigt rolig satir över en grupp pretentiösa och självupptagna medelklassbor i New York. Så bra att man nästan vill förlåta Allen för skräpfilmerna han har gjort sedan 00-talet. Snyggt filmat dessutom.

The Man Who Laughs (1928, reg. Paul Leni) – En gotisk skräckfilm om en missprydd man i en kringresande sidoattraktion som drivs av hans adoptivfar (och fadrens vackra, blinda dotter). Filmen är stundvis mycket obehaglig. Inspirerande expressionistisk scenografi.

Millenium Actress (2001, reg. Satoshi Kon) – Den japanske animatören Satoshi Kons dramakomedi om en fiktiv och åldrande japansk skådespelerska. Filmen blandar liven av de karaktärerna som hon har spelat med hennes eget liv. Kons film är stilistiskt intressant och animeringen är bra.

*Modern Times (1936, reg. Charlie Chaplin) – Charlie Chaplins älskvärde ‘Little Tramp’ bjuder på många skratt när han ger sig ut i den förbryllande och obarmhärtiga moderna industriella världen. Satiren är utmärkt och förödande och slutet är upplyftande. Kanske hans bästa film.

*The Naked Spur (1955, reg. Anthony Mann– Utmärkt western från Anthony Mann. En nagelbitande situation uppstår två personer som hjälper en prisjägare (James Stewart) fånga en mördare får kännedom att det finns en belöning för skurken. Påfallande komplexa karaktärer och svåra moraliska dilemmor.

*Ninotchka (1939, reg. Ernst Lubitsch) – Gäsp…ännu en Lubitsch-klassiker. Greta Garbo spelar en hård sovjetisk sändebud som förförs av en fransk greve och staden Paris magnetiska charm. Skratta ihjäl dig och bli kär i Garbo.

Nosferatu (1922, reg. F.W. Murnau) – Murnaus skräckklassiker om vampyren Orlok är fortfarande relevant. Inte så mycket skrämmande som fängslande. Naturligtvis har den ett stort filmhistorisk värde och bör också ses på grund av den anledningen.

The Nutty Professor (1963, reg. Jerry Lewis) – Komikern Jerry Lewis smått obehagliga tolkning av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Genom galen vetenskap förvandlas den nördiga och gängliga professorn Julius Kelp till den smöriga och dryga pickup-artisten Buddy Love. Inte lika kul som den var för 50 år sedan. MeToo-anhängare gör sig icke besvär.

*Out of the Past (1947, reg. Jacques Tourneur) En f.d. privatdetektiv tror sig kunna fly undan från sitt förflutna. Intelligent, förförisk och poetisk på ett icke-pretentiöst sätt. Tourneurs välutvecklade noir är kanske genrens bästa. Ja, jag är fullkomligt kär i Jane Greer. Berätta inte det för min flickvän.

Pickup on South Street (1953, reg. Samuel Fuller) – En aningslös ficktjuv intrasslas i en intrig mellan amerikanska agenter och kommunistiska spioner. Den skräpiga handlingen räddas av Fullers rappa stil och en väldigt rörande och brutal sekvens med Thelma Ritter.

The Princess and the Frog (2009, reg. Ron Clements, John Musker) – Regissörerna bakom Aladdin återvänder med en ny film som utspelar sig i 20-talets New Orleans. Princessor och prinsar förstås. Bättre än det mesta som har skett efter den s.k. Disney renässansen. Randy Newman skrev musiken.

Rashomon (1951, reg. Akira Kurosawa) – En kvinna våldtas och hennes man dödas. Fyra vitten ger olika och motsägande skildringar kring vad som hände. Engagerande och hoppfull film. Toshiro Mifune är fantastisk som banditen.

Roman Holiday (1953, reg. William Wyler) – En överbeskyddad princessa tillbringar en dag i Rom med en amerikansk nyhetsreporter. Hepburns charm lyckas aldrig sätta någon egentlig fart på denna romantiska komedi. Svartlistade Dalton Trumbo skrev manuset.

Sansho the Baliff/Fogden Sansho (1954, reg. Kenji Mizoguchi) – Denna japanska filmklassiker från Mizoguchi följer två adelsbarn som blir kidnappade för att arbeta som trälar åt fogden Sansho.

*Saturday Night Fever (1977, reg. John Badham) – Disco har aldrig varit bättre. John Travolta spelar den rastlöse arbetarklassgrabben som på kvällarna blir kung på dansgolvet. Seriös och rörande coming-of-age drama med det bästa film soundtracket någonsin. En av 70-talets bästa filmer.

Scanners (1981, reg. David Cronenberg) – Dum-kul actionrulle om människor med telepatiska krafter. Betydligt sämre än de andra filmerna Cronenberg gjorde på 80-talet. Bara för Cronenberg-‘freaks’.

*Scarlet Street (1945, reg. Fritz Lang) – En olycklig bankman och målare förs bakom ljuset av en ung bedragerska och hennes pojkvän i Langs klassiska film-noir. Trots några stora osannolikheter i handlingen är filmen mycket sevärd. En av de mest skrämmande filmerna jag har sett.

*The Searchers (1956, reg. John Ford) – En veteran från amerikanska inbördeskriget utlovar hämnd mot Commanche-indianerna som har massakrerat familjen och rövat bort brorsdottern. Anti-hjälte, skurk eller krigsgud, John Waynes lakoniske karaktär måste räknas som en av de mest skrämmande i filmhistorien. Filmen säger viktiga saker om rasism och fördom. 

Shadow of a Doubt (1943, reg. Alfred Hitchcock) – När en man på flykt charmar sin systers familj börjar systerdottern ana missdåd. Spänd och bra thriller om lättlurad och undertryckande småstadsmentalitet. Med Joseph Cotton och Terese Wright.

Shakespeare in Love (1998, reg. John Madden). Den unge Barden kämpar med att skriva färdigt sin ‘Romeo och Julia’ … tills han förälskar sig i en ung adelskvinna (spelad av Gwyneth Paltrow). Tom Stoppards manus är kul och intelligent. En bra modern komedi.

Sideways (2004, reg. Alexander Payne) – Två vänner i medelåldern åker på en bilresa genom vingårdarna i Kaliforniens ‘Santa Barbara Valley’ på jakt efter vin respektive sex. Regissören Alexander Paynes dramakomedi är inget mästerverk, men den har sina stunder. Med Paul Giamatti.

Starman (1984, reg. John Carpenter) – Jeff Bridges blev Oscarsnominerad för sin insats som en utomjording som tar skepnaden av en ung kvinnas döda make. Lyckligtvis kastar filmen snabbt av sig sci-fi manteln och utvecklas till att bli en rar och romantisk ‘roadtrip’-drama. E.T. för vuxna.

*Sunrise: A Song of Two Humans (1927, reg. F.W. Murnau) – En bonde och sin fru försonas och spenderar en minnesvärd dag i storstaden. F.W. Murnau’s rara och charmiga Soluppgång är ett praktexempel på hur utmärkt scenografi påverkar tittarens känslor. En mästerregissör kan göra en film till mycket mer än vad sin till synes enkla handling skulle implicera.

*Tabu: A Story of the South Seas (1932, reg. F.W. Murnau) Den tysk-amerikanske stumfilmsregissören F.W. Murnaus sista film innan han dog i en trafikolycka. Ett ungt kärlekspar kämpar emot de inhemska Tahitianska sederna och de franska myndigheterna. Filmens slutscener är starka och mycket sorgliga. Ett mästerverk.

*There’s Always Tomorrow (1956, reg. Douglas Sirk) – Leksakstillverkaren Cliff Groves (Fred MacMurray) är en djupt olycklig familjefar som blir kär i en arbetskollega från sitt förflutna (Barbara Stanwyck). Mer än bara en melodram, Sirks film är en oerhörd skarp kritik på medelklassens seder och efterkrigstidens USA. Filmens sista replik är förödande.

*They Live by Night (1948, reg. Nicholas Ray) – Nicholas Rays filmnoir är en de bästa debutfilmerna genom tiderna. En ung brottsling på rymmen blir kär i en dotter till en ägare av en bensinmack. Ovanligt rar för att vara en noir. 

To Die For (1995, reg. Gus Van Sant) – Nicole Kidman blir aldrig bättre än den hänsynslösa och vackra meterologen hon spelar i Gus Van Sants svarta komedi. Fantastisk satir över karriärism och medieindustrin. Med Joaquin Phoenix.

*Touch of Evil (1958, reg. Orson Welles) – Welles energiska mästerverk om korruption, fördom och orealiserade känslor på gränslandet mellan Mexico och Förenta Staterna. Welles sista amerikanska film förebådar slutet av film noir som en genre. Strandsatt på en öde ö och fick jag bara ta med mig två noirer? Touch of Evil och Out of the Past. Med Marlene Dietrich och Charlton Heston.

*Top Hat (1935, reg. Mark Sandrich) – Fred Astaire och Ginger Rogers är oförglömliga i en av de bästa filmmusikalerna någonsin. Låtarna (Cheek to CheekIsn’t it a Lovely Day to be Caught in the Rain) är underbara. Filmen tappar sin energi mot slutet däremot.

*The Treasure of the Sierra Madre(1948, reg. John Huston) John Hustons klassiska film om paranoia. Tre amerikaner söker efter guld i Sierra Madre-bergen i Mexico. Humphrey Bogart är helt oförglömlig som skurken. Äventyrsfilm på ytan.

*Trouble in Paradise (1932, reg. Ernst Lubitsch) – Två tjuvar slår ihop sig för att råna en rik arvtagerska i denna mycket roliga romantiska komedi av mästaren Ernst Lubitsch. Proppad med energi, smart dialog och märkvärdig art-deco scenografi. Filmen (som gjordes innan Hays-koden infördes) praktiskt taget dryper av sex.

*The Truman Show (1998, reg. Peter Weir) –  Truman Burbank har varit en reality-tvstjärna hela sitt liv utan att veta om det (ett hel stad har byggts upp runt omkring honom och tv-programmet!). Efter ett par mystiska händelser börja Truman ifrågasätta fasaden runt om kring honom. Här har vi någonting ytterst sällsynt: En rörande och bra modern komedi. Jim Carrey är perfekt i rollen som Truman.

*Ukigusa (1959, reg. Yasujiro Ozu) – Ledaren av en vandrande teatertrupp besöker sin gamla älskarinna och deras son. Hans svartsjuka älskarinna förför hans son för att hämnas. En detaljerad och lustig bild av ett litet samhälles olika karaktärer. Human och optimistisk. Slutscenen är vacker och upplyftande.

*Vertigo (1958, reg. Alfred Hitchcock) -James Stewart spelar en detektiv i San Fransisco som anlitas för att undersöka en kvinnas (Kim Novak) mystiska beteende. Redan från de första noterna i Bernard Hermanns originalmusik (det finns ingen bättre soundtrack) vet man att denna film kommer man aldrig att glömma. Hitchcock utforskar avskildhet, rastlöshet, kärlek och döden i denna oroande och djupt sorgliga film. Hitchcocks mästerverk och den bästa filmen som någonsin har gjorts.

Videodrome (1983, reg. David Cronenberg). En direktör (James Woods) för en sjabbig TV-kanal i Toronto blir långsamt galen när han får se det ökända programmet ‘Videodrome’. En kommentar på modern teknologi och de som har makten och viljan att utnyttja den. Våldsamt, inte sadistiskt. En bra film. Med Blondie-sångaren Debbie Harry.

Warm Water Under a Red Bridge (2001, reg. Shohei Imamura) – Stundvis kraftfull, ofta egendomlig och mestadels menlös romantisk komedi om en arbetslös tjänsteman och en kvinna som ständigt får magisk sprutorgasm. Vi kunde ha förväntat oss mer av Imamuras sista långfilm innan han gick bort. Roligare och bättre än de flesta filmerna som har gjorts sedan millennieskiftet.

When Harry Met Sally (1989, reg. Rob Reiner) – Kan kvinnor och män bara vara ‘vänner’? Reiners nonchalanta och oförargliga rom-com bjuder fortfarande till skratt. En bra dejtfilm. Med Meg Ryan och Billy Crystal.

*Written on the Wind (1956, reg. Douglas Sirk) En playboy och alkoholist förälskar sig i bästa vännens fru medan den hypersexuella systern törstar efter kompisen. Mycket sympatisk film om djupt olyckliga människor och de problem de aldrig lyckas fly ifrån. Missa inte ironin. Oscar-värdiga insatser av Robert Stack och Dorothy Malone. Sirks bästa.

*You Only Live Once (1937, reg. Fritz Lang) – Ett ungt par med besvärliga erfarenheter strävar efter ett värdigt liv i en brutal värld. Så bra att du glömmer bort Langs tyska stumfilmer. Påminner mycket om Raoul Walshs ‘High Sierra’. Med Henry Fonda och Sylvia Sidney.

Ådalen 31 (1969, reg. Bo Widerberg) – Widerbergs gripande skildring av arbetskonflikten och massakern i Ådalen.  Flera viktiga teman utforskas i denna film. Fortfarande kraftfull.