Recension: The Sculptor (Scott McCloud)

Det är sällan som jag läser serier och serieromaner. En anledning är att jag oftast inte lyckas hitta ett verk med samma djup som en riktigt bra film, bok eller musikverk. Jag antar att de flesta som ger sig på att skriva och skapa serieromaner har lika seriösa avsikter som vilken regissör, musiker och författare som helst. Därför ska seriemediet tas på allvar.

Det finns lite att tycka om i Scott McClouds fantasy/drama The Sculptor. Det finns också mycket mer att inte tycka om.

Titelfiguren är David Smith, en ung misslyckad skulptör från New York. Plågad av stundande hemlöshet, ekonomiska problem och konstnärlig avmattning, David gör en uppgörelse med självaste Döden: I tvåhundra dagar får David krafterna att skulptera vad som helst av vilket material som helst. Efter detta? Ja ni vet… Oerhört cheesy förstås, men denna premiss fungerar mer eller mindre som ett ramverk för en annan berättelse: kärleksförhållandet mellan David och skådespelerskan Meg.

Till McClouds förtjänst lyckas han skriva en lagom underhållande berättelse som bärs upp av de fantastiska illustrationerna. Ja, rent visuellt kan man inte klaga: karaktärerna och New York är så livliga som de bara går att bli. McCloud har ett gott rykte bland seriefantaster, inte minst för sin kritiska studie Understanding Comics (1993). McCloud kan förmodligen seriemediet bättre än någon annan. Förutsättningarna för att skapa någonting riktgt bra finns.

Därför är det en stor besvikelse att berättelsen inte håller samma standard som teckningarna. Premissen, berättelsens handling och utvecklingen av kärleksförhållandet känns mycket som vad man skulle kunna hitta i vilken stor Hollywood-produktion som helst. Valde McCloud att lägga fokus på karaktärernas utsatta situation och allmänna missnöje med sina liv och drömmar skulle serieromanen ha blivit mer komplex och minnesvärd. Hur ska han göra detta? Tona ner eller ta bort fantasyelementen i berättelsen. Men detta gör han inte. Och det är en stor förlust.

Vad som kvarstår är en underhållande serieroman som man kan plöja igenom en kväll om man inte har något bättre för sig. Men jag tror att vi som har gjort detta kommer inte känna ett behov av att återbesöka boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *