Filmrecensioner

[Kortrecensioner av filmer som jag har sett och som jag tycker är värda att se. Somliga filmer är bättre än andra. Filmtitel på engelska, med några undantag. 162 recensioner eller något sånt.]

2001: A Space Odyssey (1968, reg. Stanley Kubrick) – Finns det någon som INTE har sett denna oscarbelönade rymdthriller? En AI börjar bete sig underligt på en rymdfarkost och saker ballar ur. Enfaldig kvasi-mysticism och psykedelia. Filmfotografen Geoffrey Unsworth vet hur man gör en film snygg.

42nd Street (1933, reg. Lloyd Bacon) – När Busby Berkeley står för koreografin spelar handlingen ingen roll. Julian Marsh är den bestämde och hårde regissören bakom ’Pretty Lady’, musikalen som ska göra honom ihågkommen för alltid. Romans, komedi och dans. Sexighet från en tid innan katolikerna kastrerade Hollywood. Med Ginger Rogers.

À bout de souffle (1960, reg. Jean-Luc Godard) – Det behövs bara tre ord för att summera den franske ‘nya vågen’-regissören Jean-Luc Godards karriär: ‘Stil över substans’. Hans första film, en flyktig saga om mord, cigaretter, biljakter och hippa ungdomar, är hans mest sevärda. Detta tack vare Jean Seberg.

Ace in the Hole (1951, reg. Billy Wilder) – En desperat journalist i New Mexico struntar i allt vad pressetiken innebär och utnyttjar en tragisk händelse för den egna karriärens skull. Bra nog för att förtjäna Simpsons-parodier när den serien var på sin höjd. Oerhört, oerhört bitter. Wilder bidrog även till det fantastiska manuset. Med Kirk Douglas.

Adventures of Robin Hood, The (1938, reg. Michael Curtiz; William Keighley). Legenden av Robin Hood får en spännande och hurtig skildring på bioduken om den älskvärde stråtrövaren. Med den där mättade Technicolor-färgen man vill bara dricka upp. Errol Flynn var den stiligaste av alla stilikoner. Med Olivia de Havilland.

l’Age d’Or (1930, reg. Luis Buñuel) – Buñuel blev ett hatobjekt bland den franska högern för sina kängor mot kyrkan. #konservativiklackar skulle knappt höja sina påklistrade ögonbryn om hon såg denna spretiga film. Surrealismen var en av de minst intressanta -ismerna inom konstvärlden. Nåja, det finns ändå ett antal roliga guldkorn i denna film. Särskilt när det kåta och fåniga paret som spelas av Lya Lys och Gaston Modot dominerar bildrutan. Skonsamt kort. Den evige dadaisten Max Ernst medverkade (jag lyckades inte lista ut vem han spelade i filmen).

All That Heaven Allows (1955, reg. Douglas Sirk) – En olycklig medelklasskvinna utvecklar ett kärleksförhållande med en lättsinnig yngre arbetarklassman. Sirks stora talang var hans förmåga att gräva djupt under ytan av amerikanska 1950-talet och visa den överväldigande rastlösheten och nedstämdheten. Brutalt ledsam. Jane Wyman spelar kvinnan och Sirk-favoriten Rock Hudson spelar mannen.

American Gigolo (1980, reg. Paul Schrader) – En ytlig, manlig prostituerad misstänks för mordet på en av sina kvinnliga klienter. Stilig hypermaterialism och ensamhet. 80-talets USA levererar något utöver det vanliga. Bra soundtrack av Giorgio Moroder. Och Blondie förstås. Med Richard Gere och Lauren Hutton.

Anomalisa (2015, reg. Charlie Kaufman) En djupt deprimerad familjeman och självhjälpscoach tror sig återfinna sin livsgnista på ett hotell under en affärsresa. Utanförskap i den moderna världen. En sympatisk film som är kul att titta på. Filmen är gjord i stop-motion med dockor som har skrivits ut med en 3D-skrivare.

Apartment, The (1960, reg. Billy Wilder)Jack Lemmon, Shirley Maclaine och Fred MacMurray? Nu har vi något riktigt bra här! Nedstämd romantisk dramatung-komedi om en undergiven och opportunistisk kontorsmedarbetare som hyr ut sin lägenhet till sina otrogna chefer. En av de sista riktigt bra filmerna som utstrålar ’klassisk Hollywood’. Man kan alltid lita på Billy Wilder.

Avanti (1972, reg. Billy Wilder) – Wilder, en av de komiska genierna som förgyllde Hollywoods 40- och 50-tal fortsatt göra filmer enda fram till 80-talet. En aning misstänksam över hur Wilder skulle stå sig i en mer liberal epok av Hollywood, Avanti! överraskade mig med sin blidhet och vänliga ton. En amerikanske man reser till Neapel för att få hem kroppen av sin nyligen bortgångne far och upptäcker faderns hemliga liv med sin älskarinna. Gulligt anakronistisk romantisk komedi i en era av frisläppt kärlek. Lite för lång dock.

Awful Truth, The (1937, reg. Leo McCarey) – Cary Grant och Irene Dunn spelar ett par som nyligen har skilt sig…men som gör allt de kan för sabba den andras nya relation. 1930-talet var inte bara den bästa eran för film i allmänhet. 1930-talet var även den bästa eran för romantiska komedier. Värdig oscarnominering av Viña Delmar för manuset. Några minus poäng för filmens  anti-katt fördomar.

Baby Face (1933, reg. Alfred E. Green) Den unga och fattiga Lily knullar sin väg till samhällstoppen i denna halv-obskyra ’Pre-Code’-film. Intressant i sitt porträtt av medelklasskorruption. Barbara Stanwyck i huvudrollen.

Ball of Fire (1941, reg. Howard Hawks) – Mindre viktig, men ändå väldigt rolig romantisk komedi. Åtta professorer har ägnat flera år att skriva ett uppslagsverk och har nu kommit fram till ordet ’slang’. Nattklubbssångerskan Sugarpuss O’Shea visar grabbarna hur snacket låter ute på gatorna. Billy Wilder och Charles Brackett sätter fart på manuset. Har även en kul scen där swinglegenden Gene Krupa går lös på trummorna. Med Barbara Stanwyck och Gary Cooper.

Be Kind Rewind (2008, reg. Michel Gondry) – När en olycka gör alla VHS-filmer i en videobutik obrukbara tar två vänner på sig uppgiften att göra egna versioner av filmerna. En bra modern komedi är lika sällsynt som en Shiny Charizard. Skiner inte lika starkt som man önskar att den gjorde. Med uppskattade poänger om social utanförskap och sammanhållning. Med Mos Def och Jack Black.

Beau Travail (1999, reg. Claire Denis) – Inte en ’sån’ fransk konstfilm. Denna utspelar sig i Djibouti: En halvgammal soldat i franska främlingslegionen känner sig hotad av en ny, ung rekryt. Rejält överskattad med tanke på hur filmen togs emot när den kom. Irriterande 90-tals grynighet. Underhållande.

Being There (1979, reg. Hal Ashby) – ’New Hollywood’-regissören Hal Ashbys sista ansedda film är lite av en motsats till skitfilmen ’Forrest Gump’. En TV-älskande trädgårdsskötare och idiot som levt ett isolerat liv får stort inflytande hos en mäktig finansman. En cynisk satir som visar Ashbys förakt mot politiker och människor med makt. Med Peter Sellers och Shirley MacLaine.

Bend of the River (1952, reg. Anthony Mann) – En western av Anthony Mann är så överlägsen andra westerns (och övriga filmgenrer) man bara gapar. Jimmy Stewart är vår man som reser med ett antal pionjärer till Oregon för att bygga en framtid. Men det är svårt att fly från sitt förflutna. Svaga människor under stress och de val de sedan tvingas till. 

Best Years of Our Lives, The (1946, reg. William Wyler) – En arbetarklass-, medelklass- och överklassman återvänder från andra världskriget för att märka att de inte längre behövs i efterkrigstidens amerikanska samhälle. Lägg märke till ironin i filmtiteln. En lång och ojämn film då medelklassmanns berättelse är trökig som tusan, men en film med många vackra, starka och minnesvärda scener.

Big Combo, The (1955, reg. Joseph H. Lewis) – En detektiv som har sedan länge försökt haffa den våldsamma gangstern Mr. Brown får ett nytt led. Ikonisk B-noir med dum berättelse. Räddas John Altons förföriska filmfotografi. Från mannen bakom den legendariska ’Gun Crazy’.

Birth of a Nation, The (1915, reg. D. W. Griffth)Bortse från Griffiths löjliga revisionistiska fantasier och rasism så har vi en film med ett monumentalt filmhistoriskt värde. Banbrytande på många sätt; visuellt, ljudmässigt och längdmässigt. Filmen följer två familjer; en sydstats- och en nordstatsfamilj under Amerikanska inbördeskriget och rekonstruktionstiden. Intressant fakta: En ung Raoul Walsh spelar Abraham Lincolns mördare, John Wilkes Booth. Med Lilian Gish.

Black Orpheus (1959, reg. Marcel Camus) – En vidlyftig och rytmisk tolkning av den gamla grekiska myten. Tragisk afro-brasiliansk kärlek mellan en spårvagnskonduktör och en fattig bondflicka under Carneval i Rio de Janiero. Filmen skulle ha varit bättre som den charmiga romantiska komedin den låtsas vara under sin första hälft.

Blade Runner (1982, reg. Ridley Scott) – Varning: Soundtracken av Vangelis är bättre än själva filmen. I en framtida Los Angeles ansvarar en före detta polisman för att jaga ner och döda en grupp rebelliska androider. Atmosfärisk. Med Harrison Ford och Darryl Hannah.

Blast of Silence (1961, reg. Allen Baron) – Ett kalt, ödsligt och nattsvart slut på noirens första, klassiska period. Lönnmördaren och ensamvargen ’Baby Boy’ Frankie Bono åker från Cleveland till New York på ett sista uppdrag. Egendomlig andrahandsperspektiv på berättarrösten. “Remembering. Out of the black silence you were born in pain.”” Starka bilder av New Yorks gatuliv trots en uppenbar låg budget.

Blow Out (1981, reg. Brian de Palma) – Se här! En politisk thriller som också råkar (kanske) vara det bästa som de Palma har regisserat. En ljudtekniker för b-filmer fångar en ljudinspelning av en bilolycka som orsakar en guvernörs död. Teknikern är övertygad att det inte var en olycka. Intressant och stilig som många andra de Palma-filmer. Blottar även obekväma åsikter om rättsväsendet och polisen. Pessimistisk. Med John Travolta och Nancy Allen.

Body Double (1984, reg. Brian de Palma) – Ska man ändå göra en lat remake av en film så bör det vara historiens bästa. För det här är i princip vad ”autören” De Palma har gjort: en återberättelse av Hitchcocks ’Vertigo’ (med en gnutta Rear Window). I stället för 50-talets San Fransisco, svindel och detektiv har vi 80-talets LA, klaustrofobi och B-skådis. Saknar djup. Förvånadsvärt rolig. Mindre våldsam än vad man kan tro.

Body Heat (1981, reg. Lawrence Kasdan) – En oansenlig jurist och vacker politikerfru planerar ett mord på hennes man under en stekhet sommar i Florida. Kasdan, som är mest känd för sina barnsliga filmmanus för Star Wars regisserade och skrev manuset till denna film, en vuxen och sexig, men rätt så ytlig 80-talstolkning av en noir. Förförisk nog för att nästan få en att glömma att det finns noirer som är mycket bättre än denna. I mina drömmar ser jag ut som William Hurt gör i denna film. Förspelsfilm. ”You’re not too smart, are you? I like that in a man.”. Med Kathleen Turner och William Hurt.

Bonnie and Clyde (1967, reg. Arthur Penn) – De bedömda bankrånarna får en våldsam och blodig skildring på bioduken av Arthur Penn. ’New Hollywood’ gör sitt intåg. Absolut en av 60-talets bättre filmer. “This here’s Miss Bonnie Parker. I’m Clyde Barrow. We rob banks.” Med Faye Dunaway och Warren Beatty.

Born to Kill (1947, reg. Robert Wise) – En ultra-våldsam hunk mördar sin tjej och hennes älskare för att sedan fly till San Francisco. På tågperrongen dit inleder en from och självsäker kvinna en relation med honom. Brutal och kinky på samma gång. För alla hundratals filmer från 40-talet som blev påtvingad en spydig konservativ moralism så slapp några filmer mirakulöst undan denna värsta sortens kastrering. Det här är en av dem. Walter Slezak är fantastisk som en sliskig och girig detektiv. Med Claire Trevor och Laurence Tierney.

Boy with Green Hair, The (1948, reg. Joseph Losey) – Egendomlig allegorisk antikrigsfilm i Glorious Technicolor. En ung föräldralös pojke inser att han är ett krigsbarn. Kort därefter vaknar han en morgon och finner att han har grönt hår. Samhället tycker inte om personer med grönt hår. Intelligent debutfilm av den så småningom svartlistade Joseph Losey.

Boyhood (2014, reg. Richard Linklater) En amerikansk pojkes liv skildras från den tidiga barndomen till collegeåldern. Denna coming-of-age film filmades över mer än tio år. Imponerande javisst, och stundvis rörande dessutom. Ändå en lättviktare. Med Ethan Hawke och Patricia Arquette.

Bringing up Baby (1938, reg. Howard Hawks) – Katherine Hepburn blir kär i en Cary Grant-som-paleontolog och försöker hindra honom att gifta sig med sin fästmö i denna livliga och frenetiska screwball-komedi som brukar toppa listorna över de bästa komedierna på bioduken. Börjar förbluffande bra, men lyckas inte riktigt hålla sitt momentum fram tills slutet.

Broken Blossoms (1919, reg. D.W. Griffith) – En buddhistisk missionär från Kina reser till Amerika och blir kär i en ung kvinna – med tragiska konsekvenser. En mer mänsklig och komplex film än sina problematiska eller misslyckade föregångare. Sorgsen och symbolrik. D.W. Griffiths mästerverk. Med Lilian Gish.

Cape Fear (1962, reg. J. Lee Thompson) – Gregory Peck spelar en jurist som terroriseras av en våldtäktsman som han satte dit för många år sedan. Nagelbitande Hitchcock-aktig thriller med ikonisk soundtrack av Bernard Hermann. Kan inte tro att remaken som Scorsese regisserade skulle vara bättre än originalet. Robert Mitchum är minnesvärd som skurken.

Cat People – (1942, reg. Jacques Tourneur) – Några år innan han gjorde världens bästa noir regisserade Tourneur en lågbudget-skräckis om en kvinna som förvandlas till ett farligt kattdjur när hon blir arg eller kåt. Inte alls lika larvigt som det låter. Vilken stil! Låt oss tacka Val Lewton och filmfotografen Nicholas Musuraca för detta. Det här är hur man gör skräckfilmer.

Chinatown (1974, reg. Roman Polanski) – Vilken spännande, mörk och komplex film! En privatdetektiv i 1930-talets Los Angeles blir intrasslad i en rad våldsamma intriger kring stadens vattenförsörjning. ’New Hollywoods’ kronjuvel. Hur kan detta vara den enda Polanski-filmen jag har sett? Med Jack Nicholson och Faye Dunaway.

Citizen Kane (1941, reg. Orson Welles) – I vad som anses vara av många filmkritiker som den bästa filmen genom tiderna följer vi uppkomsten och undergången av mediepampen Charles Foster Kane. Kanske det mest detaljerade karaktärsporträttet som har skildrats på bioduken. Stilistiskt banbrytande dessutom. Welles i huvudrollen, som producent och medförfattare till filmmanuset.  Renässansmannen som avslutade sin karriär som röst i en Manowar-platta. Amerika förtjänade inte Welles.

Clueless (1995, reg. Amy Heckerling) – Tio år efter den älskevärda Fast Times at Ridgemont High kom Heckerling med en lite mindre älskvärd och mindre rolig komedi, Jane Austens ’Emma’ i high-school miljö. Plus för Alicia Silverstone. Minus för extremt mycket produktplacering och The Mighty Mighty Bosstones.

Cranes are Flying, The (1960, reg. Mikhail Kalatozov) – Kärleksparet Boris och Veronika skiljs åt när Nazityskland förklarar krig mot Sovietunionen. Det är lätt att förlora hoppet när man tänker på vad som kunde ha blivit om Trotskij hade segrat över Stalin, men här levererar Mosfilm den starkaste antikrigsfilmen som någonsin har gjorts. Fokuserar mest på den civila befolkningen.

Crimson Kimono, The (1959, reg. Samuel Fuller) – Filmen inleds med en strippa som blir ihjälskjuten. Detta är egendomlig noir-aktig melodram som kretsar kring två nära vänner tillika poliser samt den unga konstnären de båda blir kära i. Men kvinnan är bara kär i den ena polisen, amerikanjapanen Joe. Handlar mer om fördom, identitiet och vänskap än existentiell ångest. Det är en Fuller-rulle. Se den fy fan! Med James Shigeta.

Criss Cross (1949, reg. Robert Siodmak) – En ung man tvingas till brott för att återförenas med ex-frun. En hänsynslös värld som driver sina människor till extrema beslut. Utomordentligt snygg film. Den sista halvtimmen är brutal. Cynisk på det rätta sättet. Bättre än nästan allt. Med Yvonne De Carlo och Burt Lancaster.

Cry-Baby (1990, reg. John Waters) – Kitsch utan allvar har sin givna plats i samhället. Och Cry-Baby är kanske den minst allvarliga filmen av dem alla. Johnny Depp spelar gängledaren ’Cry-Baby’, 50-tals-’greasern’ som gör alla tjejer galna när han fäller en tår. Med Ricky Lake, Amy Locane och Iggy Pop.

Dead Poet’s Society (1989, reg. Peter Weir) – En egendomlig engelskalärare och hans inflytande på några pojkar i en internatskola i nordöstra USA. Det bästa med denna drama är hur den väljer att se på konst. Värd att se trots sina många brister. Med Robin Williams.

Dead Ringers (1988, reg. David Cronenburg) – Enäggstvillingarna och gynekologerna Bev och Eliot förför sina patienter. Relationen mellan tvillingarna sätts på spel när Bev blir kär i en av patienterna. Jeremy Irons fantastiska insats som tvillingparet gör filmen mer än värt att se. Genevieve Bujold också utmärker sig som tvillingarnas patienten.

Der Untergang (2006, reg. Oliver Hirschbiegel) – Kraftfull och helvetisk skildring av Nazitysklands sista dagar med fokus på Adolf Hitler och de militärer och kollaboratörer som stod honom närmast. Bruno Ganz som Hitler är oförglömlig. Mycket sevärd trots vissa historiska avvikelser.

Detour (1945, reg. Edgar G Ulmer) – Mardrömslik B-noir kink från den billigaste och sunkigaste av alla ’Poverty Row’-studios, Producers Recording Company (”Pretty Rotten Crap” i folkmun). En liftare upptäcker att bilföraren har dött under mystiska förhållanden. Ann Savages överdrivna femme fatale är fantastiskt obehaglig. Hur denna film slapp undan censur vet jag inte. Lågbudgetlegenden Edgar G. Ulmer åstadkommer mer under sex dagar än vad många regissörer gör under hela sina karriärer. Criterion har äntligen kommit med en remaster i 1080p, så nu är filmen ÄNNU bättre. Med Tom Neal.

Devils, The (1971, reg. Ken Russell) – Nästan alla mina favoritfilmer hör till 30-, 40- och 50-talet. Men det finns några undantag. Denna film är baserad på den sanna berättelsen om prästen Urban Grandier som brändes på bål i 1600-talets Frankrike är. En stark känga mot religion. Vanessa Redgrave är jättebra som en kuvad och kåt nunna, men det här är Oliver Reeds film. Att filmen fortfarande retar gallfeber på så många gör den ännu bättre.

Discreet Charm of the Bourgeoise, The (1972, reg. Luis Buñuel) – En grupp drägliga, korrupta och rika fransmän ser sin värld rasa samman när de misslyckas äta middag tillsammans. Absurd, surrealistisk satir som också är väldigt rolig.

Dr. Akagi (1998, reg. Shohei Imamura) – Imamura fortsätter med ytterligare en skruvig svart komedi efter vinsten av sin andra (!) guldpalm för The Eel. Mot slutet av andra världskriget ägnar sig en äldre japansk läkare sitt liv åt att hitta ett botemedel för hepetit, sjukdomen som lamslår den japanska byn han lever och verkar i. En udda, men passande jazzig soundtrack som ger filmen en varm och nästan hurtig prägel. Och med en ensemble av brokiga och minnesvärda horor, narkomaner och excentriker som vi förväntar oss av en Imamura-rulle.

Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964, reg. Stanley Kubrick) – Ikonisk satir över kalla kriget som jag antar att alla har sett. Läget blir desperat när USA och Sovjet går ihop för att hindra en galen amerikansk general att utlösa kärnvapenskrig mellan stormakterna. Har åldrats väl. Med Peter Sellers.

Dressed to Kill (1980, reg. Brian De Palma) – En sexuellt frustrerad hemmafru mördas och en ung prostituerad kvinna vittnar mordet. Tom, men underhållande thriller som skulle ha varit bättre om skådespelarna hade varit lika ambitiösa som regissören. Mindre blod, tack! Med Michael Caine, Angie Dickinson och Nancy Allen.

Eel, The (1997, reg. Shohei Imamura) – Imamura belönades med sin andra ’guldpalm’ för denna rätt så okaraktäristiska dramakomedi. Efter åtta år i fängelset för mordet på sin otrogna fru flyttar vår ’salaryman’ Takuro till landsbygden, återupplivar en nedlagd frisörsalong och lär känna de excentriska byborna. Jag anar att Imamura ville göra en film som handlar om någonting mer än bara personlig försoning. En upprepad visning kanske skulle göra regissörens avsikter lite tydligare, men jag har tyvärr alldeles för många filmer jag vill beta av innan jag se om denna. Charmig.

Far Country, The (1954, reg. Anthony Mann) – Med guld i tankarna reser äventyraren Jeff Webster (James Stewart) till Yukon och skapar sig fiender. Saknar den komplexa moraliska tvetydigheten som finns hos många av Mann-regisserade westerns. Men även en sämre Mann-western har sina stunder.

Fast Times at Ridgemont High (1982, reg. Amy Heckerling) – Rolig sexkomedi om tonårslivets absurditeter och realiteter på 80-talet. Löjligt många skådisar i denna film skulle senare bli megastjärnor, inklusive Sean Penn, som briljerar som den flummige surfaren Spicoli.

Fifth Element, The (1997 reg. Luc Besson) – Sci-fi/äventyrsfilm om en taxi chaufför och en mystisk kvinna i framtidens New York. Ta inte filmen på allvar, för det gör inte de som gjorde filmen. Kreativ scenografi. Med Milla Jovovich och Bruce Willis.

Fly, The (1986, reg David Cronenburg) – Välkänd film om vetenskapsmannen och uppfinnaren som sakta förvandlas till en fluga. Typiska Cronenburg-teman är på plats – relationen mellan teknik och den mänskliga kroppen. Obehaglig och underhållande. Med Geena Davis och Jeff Goldblum.

Freaks (1932, reg. Tod Browning) – En egendomlig film i en egendomlig epok. En vacker cirkusartist förför och bedrar cirkusens kortväxte ledare. Ja, många av skådisarna i denna film var cirkusfreaks på riktigt. Brownings empati för sina medmänniskor verkar ha varit mer än vad 30-talet tålde. En tredjedel av filmen kapades, någonting som man märker. Innehåller ett jävla bullshit-slut som ingen tror på.

Fury (1936, dir. Fritz Lang) – En oskyldig “död” man och hans hämnd mot bybefolkningen som lynchade honom. Fritz Langs första amerikanska film är också (kanske?) den bästa han regisserade. Skarp och kritisk film om svåra moraliska och etiska dilemman. Med Spencer Tracy och Sylvia Sidney.

Gallipoli (1981, reg. Peter Weir) – Två naiva australiska vänner och rivaler möter första världskrigets krigets brutala verklighet på slagfältet i Gallipoli. Det är lätt att välkomna en film som denna i en samtid som präglas alltmer av politisk chauvinism och aggressiv retorik. Med Mel Gibson.

Gang’s All Here, The (1943, reg. Busby Berkeley) – Extremt påkostad och kitschig Busby Berkeley musikal där den legendariska koreografen står även för regi. Filmen är mest känd för sitt tropiska musikalnummer där mängder av kvinnor viftar runt med sina stora suggestiva bananer. ’Tutti Frutti’-brasilianerskan Carmen Miranda är livlig. Du behöver inte bry dig om handlingen.

Gentlemen Prefer Blondes (1953, reg. Howard Hawks) – Efter att ha finslipat sina komiska talanger i decennier var det äntligen dags att leverera mästerverket. Nattklubbsartisterna Lorelei och Dorothy sjunger, skrattar och dansar sin väg genom suckande killar. Låtarna är fantastiska. ’Sex och skratt’ > ’Sex och döden’. Inga av mina vänner tycker om filmen och det gör mig sur. Med Marilyn Monroe och Jane Russell.

Gilda (1946, reg. Charles Vidor) – Drama, romans och spänning när en ung och charmig bedragare tar ett jobb på en argentinsk casino. En kärlekstriangel uppstår mellan den unga mannen, casinoägaren och hans vackra fru Gilda. Rita Hayworth vet hur man levererar sexet.

Gone Girl (2014, reg. David Fincher) – En kompetent modern thriller om en försvunnen kvinna och hennes mordmisstänkte man. De satiriska inslagen i filmen (anledningen att se filmen) är för det mesta otillfredställande. Ben Affleck gör bra ifrån sig som den mordmisstänkte mannen. Delarna med Neil Patrick Harris är fruktansvärt dåliga och äckliga.

Great Dictator, The (1940, reg. Charlie Chaplin) – Charlie Chaplin’s roliga satir av Nazityskland och totalitära ideologier i allmänhet. En fantastisk film som är väl värd att se.

Great Flamarion, The (1945, reg. Anthony Mann) – En närsynt Hollywood relegerade Erich von Stroheim från legendarisk stumfilmsregissör till skådis i B-filmer. Här spelar Stroheim en asocial magiker som leds till ruinens brant av sin förföriska assistent Connie. Utmärkt insats av Stroheim i denna deppiga B-noir. Med Mary Beth Hughes och Dan Duryea.

Groundhog Day (1993, reg. Harold Ramis) – Bill Murray spelar den cyniske och dryge meterologen som vaknar upp till samma dag om och om igen i en liten stad i Pennsylvania. Charmig komedi som bjuder på få överraskningar. Kunde ha varit betydligt bättre. Men kom ihåg: Det här är Hollywood under 90-talet, vilket var ännu sämre än vad Hollywood var decenniet innan.

Grand Budapest Hotel, The (2014, reg. Wes Anderson) – Stundvis rörande berättelse om livet och karriären av en concierge på det glamorösa Hotel Budapest. Ofta menlös och gullig, men det finns någonting djupare att hitta här än i många av Andersons andra filmer.

Gun Crazy (1950, reg. Joseph H. Lewis) – En ung man besatt av skjutvapen sedan barndomen träffar en kvinna med samma ohälsosamma intresse. Livlig ’Bonnie and Clyde’-action där alla skjutvapen och åtskilliga cylindriska objekt i filmen är uppenbara symboler för någonting annat. Bättre än Penn’s ’Bonnie and Clyde’. En av 50-talets bästa.

Happy-Go-Lucky (2008, reg. Mike Leigh) – En modern dramakomedi om den glada och ständigt optimistika London-bon och läraren Poppy (Sally Hawkins) och de människor hon träffar. Optimistisk utan att bli sockersött och ‘twee’. Karaktärerna känns riktiga och situationerna som de befinner sig i realistiska. Sally Hawkins är utmärkt i rollen som Poppy.

High Noon (1952, reg. Fred Zimmermann) – En sheriff överges av sina vänner och bybor och måste ensamt möta den hämndlystne mördaren som han en gång haffade. En mycket arg film. Också en uppenbar allegori över svartlistningen av konstnärer som gjordes under höjden av kommunistskräcken i 1950-talets Amerika. Gary Cooper spelar sheriffen och Grace Kelly hans pacifistiska fru.

High Sierra (1941, reg. Raoul Walsh) – Gangstern Roy Earle (Humphrey Bogart) hjälper ett gäng kriminella att råna en rekreationsort. Ida Lupino spelar tjejen han blir kär i. Filmkritikern David Walsh har rätt när han säger att de sista scenerna belyser någonting fundamentalt om det amerikanska samhället. Film blir inte bättre än så här.

His Girl Friday (1940, reg. Howard Hawks) – Mer äktenhetsgalenskap från 40-talet. Rosalind Russell spelar kvinnan som ska dra sig tillbaka till ett lugnare liv med hennes fästman. Cary Grant är hennes ex-man och journalistkollega som är fast besluten att se till att detta inte sker. Den skruvigaste av alla screwballkomedier. Masochisten ser filmen utan undertexter. Filmen skulle ha varit bättre om Hawks inte hade fått regissera den.

Hitch-Hiker, The (1953, reg. Ida Lupino) – Sinnesjukt bra noir-thriller skriven och regisserad av ingen annan än Ida Lupino, en av 40-talets bästa skådisar och mest kastreringsbenägna femme fataler. Två gifta vänner som söker gemytlig umgänge med det kvinnliga könet strax söder om den amerikanska gränsen blir kidnappade av en psykopatisk mördare. Skådespeleriet är på en hög nivå och tempot är  alldeles utmärkt. Och för att runda av det hela så är filmen i ’public domain’. Inga ursäkter varför du INTE ska googla fram filmen och titta på den redan idag.

Hunchback of Notre-Dame, The (1939, reg. William Dieterle) – Trots Hollywood censurens nedlåtande bullshit är denna film den som gäller om du ska se en skildring av Hugos kända roman. Sevärdheten höjs exponentiellt av Charles Laughtons förbluffande insats som den missprydde ringaren Quasimodo. Maureen O’Hara är också bra som den vackra Esmeralda.

I Was a Male War Bride (1949, eg. Howard Hawks) – Extremt underskattad sen screwball-komedi av den likaså underskattade Howard Hawks. En kvinnlig amerikansk löjtnant gifter sig med fransk kapten och kämpar mot militär byråkrati för att kunna ta sig från Europa till Amerika. Mäter sig med några av de eviga komedierna från 30-talet. Med Cary Grant och Ann Sheridan.

Imitation of Life (1959, reg. Douglas Sirk) – Sirks sista film är en övergripande samhällsporträtt knäcks en ung skådespelerska (Lana Turner) och de människor som står henne nära av samhällets rådande ideal. Skarp, ironisk och bitande. Vilket sammanträffande att filmen gjordes året innan Hollywood började sitt långsamma förfall. Kommer vi någonsin få en regissör som Sirk?

In a Lonely Place (1950, reg. Nicholas Ray) – Fördömd kärlek mellan en våldsam, mordanklagad filmmanusförfattare och en halvglömd filmstjärna. Humphrey Bogart briljerar i en av sina bästa roller som manusförfattaren Dixon Steele. Censurmyndigheterna lyckades inte kväva avskyn som tittaren känner för polisen i denna film. En av de bästa filmerna som har gjorts. Sorglig film för sorgsna unga män och kvinnor. Med Gloria Grahame.

In the Realm of the Senses (1976, reg. Nagisa Ôshima) – Ôshimas tolkning av händelserna kring geishan Sada Abe på 1930-talet, okänd för att ha strypt sin älskare och sedan skurit av hans penis och testiklar. Filmens otaliga avsugningar och hårda sexscener mellan skådespelarna Eiko Matsuda och Tetsuya Fuji är helt osimulerade. Regissören vill uppembarligen säga någonting om japansk militarism, men hans poänger kommer aldrig riktigt fram på något tydligt sätt. En viktig och modig film som är värd att se. ”Nothing that is expressed is obscene; what is obscene is what is hidden.”

Isle of Dogs (2018, reg. Wes Andersson) – I en framtida japansk stad skickas alla hundar till en öde ö. En japansk pojke är fast besluten att på hem sin hund. I denna ’stop-motion’-film lyckas Wes Anderson igen skapa någonting som inte bara är yta och twee. Inte lika bra som ’The Grand Budapest Hotel’, men nästan.

It Happened One Night (1934, reg. Frank Capra) – Claudette Colbert är den naiva, rika dottern på flykt från sin far och hans detektiver. Clark Gable är den smått dryge reportern som ska leverera storyn kring hennes flykt. Filmen saknar screwballkomedins galenskap men lyckas ändå pricka rätt på allt som gör en film bra. Charmig och väldigt rolig. Fångar till viss del stämningen i USA under den stora depressionen. Klart att du ska se den.

It’s a Wonderful Life (1947, reg. Frank Capra) – En ängel skickas ner från himlen till jorden på juldagen för att visa självmordsbenägne George Bailey (James Stewart) hur världen skulle ha sett ut om han inte hade funnits. Klassisk julfilm är en moralberättelse om den enskilda människans betydelse. Sentimental, men dialogen är bra och filmen har flera minnesvärda sekvenser.

Joe Versus the Volcano (1990, reg. John Patrick Shanley) – En döende man lämnar sitt deprimerande jobb och kommer överens med en driftig affärsman att kasta sig in i en vulkan på en liten ö i Polynesien. Menlös förstås, men roligare och med bättre stil och skådespeleri än de typiska romantiska komedierna Hollywood slutade tillverka efter millenieskiftet. Med Tom Hanks och Meg Ryan.

Key Largo (1948, reg. John Huston) – Direkt efter ’The Treasure of the Sierra Madre’ regisserar John Huston ytterligare en odödlig drama. En rastlös och bitter major besöker familjen av en död soldat han lärde känna under kriget i Europa. Spänning, action och drama på ett hotell i sydspetsen av Florida. Toppskådespeleri av alla i den här filmen. Särskilt Claire Trevor. Med Humphrey Bogart, Lauren Bacall och Edward G. Robinson.

Kvarteret Korpen (1963, reg. Bo Widerberg) – En bildningsberättelse om en ung arbetsklassförfattare (Tommy Berggren) i 1930-talets Malmö. En klassiker inom svensk filmhistoria.

L’esquive (2003, reg. Abdellatif Kechiche) – En välmenad film om livets vardag bland några sympatiska tonårigar i en Parisisk banlieue. Tyvärr har vi kommit till stadiet där vi måste hylla en film för vad den inte är snarare än för vad den är. Bra insatser av skådespelarna.

Lady Eve, The (1941, reg. Preston Sturges) – Barbara Stanwyck spelar en bedragerska som blir kär i den rika och naiva mannen som hon hade tänkt förleda i denna sexiga och intelligenta komedi. En av historiens bästa. Den enastående Stanwyck är fantastisk i rollen som Jean/Eve. Ryktet går att Henry Fonda föll hårt för Stanwyck under inspelningen men var alldeles för feg att bjuda ut henne.

Lady Vanishes, The (1938, reg. Alfred Hitchcock) – Innan Hitchcock for iväg till Hollywood regisserade han denna charmiga deckarkomedi. En ung kvinna letar efter en spårlöst förvunnen äldre medpassagerare under en tågresa. Får mig att tänka på ’The Thin Man’. Nästan lika bra som ’The Thin Man’ också. Med Margaret Lockwood och Michael Redgrave.

Last Detail, The (1973, Hal Ashby) – Två rutinerade och cyniska sjömän visar en oskuldsfull yngre kollega la dolce vita (sex, alkohol och snabbmat) innan han fängslas i åtta år för att ha stulit 40 dollar. Filmen är rolig och Jack Nicholsons insats som den sunkige och charmige Billy ’Bad Ass’ Buddusky är som vi säger på moderspråket: ’one for the ages’. Ashby koncentrerar sitt hat för militären och auktoriteter med finesse. Förödande dramakomedi. Med Randy Quaid och Otis Young.

Lawrence of Arabia (1962, reg. David Lean) – Den brittiske löjtnanten T. E. Lawrences upplevelser under första världskriget på den arabiske halvön. Mycket mer sevärd än andra långtråkiga episka filmer från detta decennium. Omar Sharif är bra som Sherif Ali. Vacker filmfotografi. Peter O’Toole som T. E. Lawrence.

Leopard Man, The (1943, reg. Jacques Tourneur) – En stämningsfull stilistisk övning på 66 minuter. En leopard rymmer från en nattklubb och dödar en ung kvinna. När andra kvinnor hittas mördade börjar en nattklubbsägare ana missdåd. Sexig. Mera lågbudget-magi från den franske mästaren. Med Dennis O’Keefe och Margo. Val Lewton producerade.

Lonely Hearts (1982, reg. Paul Cox) – Det finns någonting uppfriskande, ja, rentav befriande att se en film där skådespelare agerar som människor gör i verkligheten. I en romantisk komedi dessutom! Jag är nära nog på att kalla denna fina romans mellan en pianostämmare och blyg kontorsarbetare för en av de bästa romantiska filmerna (och den bästa australiska filmen) som har gjorts. Nu när jag är mättad av klassisk Hollywood får den bli en av mina nya favoritfilmer. Vilket jävla manus av Paul Cox och John Clarke. Rakt in i hjärtat. Med Wendy Hughes och Norman Kaye.

Long Goodbye, The (1973, reg. Robert Altman) – Tre noirer från 70-talet representerar några av de bästa filmerna från decenniet; ’Chinatown’, ’Night Moves’, samt denna film. Elliot Gould spelar Chandlers lakoniske ’Philip Marlowe’ i 1970s-talets Los Angeles. Satirisk noir som visar att även 1970-talets Los Angeles hade gott om korruption, lögner och svek.

Love Me Tonight (1932, reg. Robert Mamoulian). Maurice Chevalier spelar den livlige och enkla skräddaren som faller för en ståtlig och rik prinsessa i denna rom-com-musikal. Filmen är rolig och låtarna (‘Isn’t it Romantic?’) är fantastiska, precis som låtarna i en musikal ska vara. Med Jeanette MacDonald och Myrna Loy.

Magnificent Obsession (1954, reg. Douglas Sirk) – En dryg och självisk playboy orsakar (indirekt) en omtyckt läkares bortgång. Saker blir inte lättare när han förälskar sig i läkarens änka. Denna melodram är inte dålig. Långt ifrån det. Vad som saknas är Sirks knivskarpa cynism och kritiska öga som han skulle utveckla med sin kommande film. En intressant och symbolrik melodram gjord med betydligt mera stil än vad någon annan regissör skulle ha lyckats med. Med Jane Wyman och Rock Hudson.

Maltese Falcon, The (1941, reg. John Huston) – Kriminalklassiker som skapade en genre. Bogart spelar en detektiv på jakt efter den värdefulla och mystiske Maltese Falcon. Mycket sevärd, och inte bara rent filmhistorisk. Film noir skulle utvecklas att bli mer stötande och intressant.

Manhattan (1979, reg. Woody Allen) – Skicklig och rolig satir över en grupp pretentiösa och självupptagna medelklassbor i New York. Så bra att man nästan vill förlåta Allen för skräpfilmerna han har gjort sedan 00-talet. Snyggt filmat dessutom.

Man Who Laughs, The (1928, reg. Paul Leni) – En gotisk skräckfilm om en missprydd man i en kringresande sidoattraktion som drivs av hans adoptivfar (och fadrens vackra, blinda dotter). Filmen är stundvis mycket obehaglig. Inspirerande expressionistisk scenografi.

Man With a Movie Camera (1929, reg. Dziga Vertov) – Överlägsen experimentell modernistisk dokumentär. Så bra att man nästan bli gråtfärdig hur detta kunde ersättas av stalinistisk socialrealism. En man går runt en stad i forna Soviet och fångar den nya människan i hennes livliga mekaniska värld; människor som badar, handlar, sover, arbetar, åker bil, etc. Coola kameravinklar. Rolig film.

Millenium Actress (2001, reg. Satoshi Kon) – Den japanske animatören Satoshi Kons dramakomedi om en fiktiv och åldrande japansk skådespelerska. Filmen blandar liven av de karaktärerna som hon har spelat med hennes eget liv. Kons film är stilistiskt intressant och animeringen är bra.

Modern Times (1936, reg. Charlie Chaplin) – Charlie Chaplins älskvärde ‘Little Tramp’ bjuder på många skratt när han ger sig ut i den förbryllande och obarmhärtiga moderna industriella världen. Satiren är förödande och slutet är upplyftande. Kanske hans bästa film.

Moonlight (2016, reg. Barry Jenkins) – Sympatisk och atmosfärisk, men rätt så mellanmjölkig coming-of-age film om en fattig, gay, ung svart kille i Miami. Ganska lustigt, med tanke på att den unge huvudkaraktären Chiron är en mycket mindre intressant karaktär de andra personerna omring honom. Med Mahershala Ali och Janelle Monáe.

My Son John (1952, reg. Leo McCarey) – Hysterisk vrålande anti-kommunistisk och kvasi-fascistisk melodram. Har svårt att avgöra om någon annan regissör tog över filmen, eftersom den första halvan av filmen är en intressant, välskådespelad och obekväm drama. Förbluffande reaktionärt. 

Naked Kiss, The (1964, reg. Samuel Fuller) – En poesiälskande prostituerad kvinna lämnar sin hallick i storstaden och tar ett jobb som undersköterska i en borgerlig småstad. Det visar sig att det nya livet är sämre än det gamla. Inte lika ironisk som en Sirk-rulle. Huvudrollsinnehavaren Constance Towers gör väldigt bra ifrån sig.

Naked Spur, The (1955, reg. Anthony Mann) – Utmärkt western från Anthony Mann. En nagelbitande situation uppstår två personer som hjälper en prisjägare (James Stewart) fånga en mördare får kännedom att det finns en belöning för skurken. Påfallande komplexa karaktärer och svåra moraliska dilemmor.

Nashville (1975, reg. Robert Altman) – Människor, musik och politik sammanstrålar i country-musikens Mecka under fem dagar. Altman är ambitiös och vill säga någonting det amerikanska samhället. Avgör själv om du tycker att han lyckas med det. En av 70-talets bästa filmer? Bara om vi räknar med låtarna. Med Keith Carradine, Ned Beatty och Karen Black.

Night and the City (Jules Dassin, reg. 1950) – Lysande bra jävla noir och inte bara på grund av att Richard Widmark spelar huvudrollen. Alla karaktärer är komplexa och intressanta. En amerikansk mångbedsysslare och bedragare i London blir en brottningsarrangör och skapar sig fiender. Jo Eisinger, som skrev manuset till Gilda, skrev även manuset till denna film.

Night of the Hunter, The (1955, reg. Charles Laughton) – Den enda filmen som skådisen Charles Laughton regisserade blev en skrämmande moralisk allegori. Robert Mitchum spelar en mordisk predikant som förför änkan av ett av sina offer på jakt efter undangömda pengar. Mitchums skurk i ’Cape Fear’ framstår som en ängel i jämförelse. Kommer att ge dig mardrömmar.

Night Moves (1975, reg. Arthur Penn) – En f.d. amerikansk fotbollspelare och numera privatdetektiv söker en försvunnen dotter till en rik filmstjärna. Intressant och väldigt skicklig ’Vertigo’-aktig noir där förvirring råder och sanning undanskyms. Jennifer Warren är särskilt minnesvärd som den egendomligt attraktiva och självständiga Paula. Anses vara Penns bästa film. Med Gene Hackman och James Woods.

Ninotchka (1939, reg. Ernst Lubitsch) – Gäsp…ännu en Lubitsch-klassiker. Greta Garbo spelar en hård sovjetisk sändebud som förförs av en fransk greve och staden Paris magnetiska charm. Skratta ihjäl dig och bli kär i Garbo.

Nosferatu (1922, reg. F.W. Murnau) – Murnaus skräckklassiker om vampyren Orlok är fortfarande relevant. Inte så mycket skrämmande som fängslande. Naturligtvis har den ett stort filmhistorisk värde och bör också ses på grund av den anledningen.

Nutty Professor, The (1963, reg. Jerry Lewis) – Komikern Jerry Lewis smått obehagliga tolkning av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Genom galen vetenskap förvandlas den nördiga och gängliga professorn Julius Kelp till den smöriga och dryga pickup-artisten Buddy Love. Rolig, men inte lika kul som den kanske var för femtio år sedan.

Officer and a Gentleman, An (1982, reg. Taylor Hackford)Den tredje största ‘box office’-succén året den kom. Trettio år senare skulle jordens mansbebisar ta Christopher Nolans The Dark Knight Rises till samma placering på prispallen. An Officer and a Gentleman är däremot en vuxen film som är gjord för en vuxen publik. Här är Richard Gere  en rastlös ung man som ämnar att klara den tuffa utbildningen att bli stridspilot. En likaså rastlös arbetsarklasskvinna i den närliggande tätorten fallar för honom. Premissen, miljön och karaktärerna är intressanta och skådespeleriet väldigt bra. Tyvärr är filmen rätt så konformistisk och sentimental. Jag skulle slå vad att om någon annan hade fått regissera filmen (Hal Ashby) eller skrivit manuset skulle den ha blivit fantastisk.  Nu får den nöja sig med att vara enbart sevärd.

Old Dark House, The (1932, reg. James Whale) – Ett ungt sällskap söker skydd i en enorm nedgången villa på Walesiska landsbydgen. Här har vi ursprunget till alla ’läbbiga hus’-skäckisar. Endimensionell som alla skäckfilmer. Underhållande tack vare skådespeleriet. Charles Laughton är särskilt minnesvärd som en odräglig entreprenör. Bu! Med Boris Karloff och Melvyn Douglas.

Out of the Past (1947, reg. Jacques Tourneur) Robert Mitchum spelar en privatdetektiv som tror sig kunna fly undan från sitt förflutna. Intelligent, förförisk och lyrisk på ett icke-pretentiöst sätt. Tourneurs välutvecklade noir är kanske genrens bästa. God-Emperor av noirer. Ja, jag är fullkomligt kär i Jane Greer. Berätta inte det för min flickvän.

Picassos äventyr (1973, reg. Tage Danielsson) – Snurrig och vidlyftig tolkning av den berömde spanske konstnärens liv. Med den gudomliga kraften av slapstick vet Hasse & Tage hur man får en att skratta. De roligaste skämten hittar du i filmens första hälft. Med Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Pickup on South Street (1953, reg. Samuel Fuller) En aningslös ficktjuv intrasslas i en explosiv intrig mellan amerikanska agenter och kommunistiska spioner. Bry dig inte om den skräpiga handlingen bara. Har forfarande världens crush på Jean Peters i denna film. Innehåller även en väldigt rörande och brutal sekvens med Thelma Ritter. Regissören: ”If a story doesn’t give you a hard-on in the first couple of scenes, throw it in the goddamned garbage.”.

Platinum Blonde (1931, reg. Frank Capra) – Rik kvinna gifter sig med en enkel journalist. Båda är fast beslutna att inte ändra på sina livsvanor. Jean Harlow är knappt närvarande i denna rätt så fjuttiga Capra-komedi. Långt ifrån det bästa som Hollywoods guldålder hade att erbjuda. Lyckas ändå pricka rätt ett antal gånger. Bättre kan du väl, Capra?

Purple Rain (1984, reg. Albert Magnoli) – Bästa albumet av 80-talets bästa popmusiker får en filmatisering. De flesta kritiker liknar filmen vid en lång musikvideo. Därför kan vi förvänta oss att handlingen är ingenting, dialogen är medioker och skådespeleriet inte bra. Men vid jämna mellanrum tar sig Prince och The Revolution upp på scen och levererar energisk och odödlig pop-perfektion. Det finns ingen bättre soundtrack.

Rashomon (1951, reg. Akira Kurosawa) – En kvinna våldtas och hennes man dödas. Fyra vitten ger olika och motsägande skildringar kring vad som hände. Engagerande och hoppfull film. Den tokige Toshiro Mifune är fantastisk som banditen.

Robocop (1987, reg. Paul Verhoeven) – Premissen är en centerpartists våta dröm: I en dystopisk Detroit har polisväsendet och nästa alla samhälleliga funktioner privatiserats. Megaföretaget Omnicorp utvecklar en android som ska göra polisen mindre upprorisk och avyttringsbar: RoboCop. Satiren finns där, men Verhoeven är inte lika smart som han tror. Alldeles för mycket våld i denna film. Varför denna fascination för våld?

Roman Holiday (1953, reg. William Wyler) – En överbeskyddad prinsessa tillbringar en dag i Rom med en amerikansk nyhetsreporter. Hepburns charm lyckas aldrig sätta någon egentlig fart på denna romantiska komedi. Svartlistade Dalton Trumbo skrev manuset.

Saboteur (1942, reg. Alfred Hitchcock) – Vertigo har sitt klocktorn och North by Northwest har Mt. Rushmore. Saboteur har Frihetsgudinnan. Man kan beskriva denna film som (lite) mindre stilig och mera politisk North by Northwest med B-skådisar. Håller en fastklämd vid TV:n eller datorskärmen. I stället för en PR-man har vi en industriarbetare på ett flygplansfabrik som anklagas för sabotage. Från Los Angeles till New York. Med Robert Cummings och Priscilla Lane.

Sand Pebbles, The (1966, reg. Robert Wise) – Steve McQueen spelar en likgiltig ingenjör på en amerikansk kanonbåt i 1920-talets Kina. Action, romans och drama i över tre timmar. Episka filmer från 1960-talet är oftast svåra att ta sig igenom. Som tur är så vet både regissören bakom ’West Side Story’ och McQueen hur man fånga tittarens uppmärksamhet. Välskådespelat.

Saturday Night Fever (1977, reg. John Badham) – När jag var tonåring fick jag för mig att den här filmen var en fjantig Grease-aktig musikal eller föråldrad nostalgitripp för Boomers. Så fel man ka ha! John Travolta spelar den rastlöse arbetarklasshunken som på kvällarna blir kung på dansgolvet.  En regissör jag aldrig hört talas om levererar en helt seriös och rörande coming-of-age drama med vad som kan vara det bästa film soundtracket någonsin. Roger Ebert, som valde ut Saturday Night Fever till sin lista av ’Great Movies’, skrev en läsvärd och rörande recension av filmen. Jag älskar denna film. Tror att de flesta Milennials skulle också göra det. Eller de som tycker om bra film helt enkelt.

Scanners (1981, reg. David Cronenberg) – Dum-kul actionrulle om människor med telepatiska krafter. Mindre allegori, mer pang-pang. Sämre än de andra filmerna Cronenberg gjorde på 80-talet. Bara för oss Cronenberg-freaks.

Scarlet Street (1945, reg. Fritz Lang) – En olycklig bankman och målare förs bakom ljuset av en ung bedragerska och hennes pojkvän i Langs klassiska film-noir. Trots några stora osannolikheter i handlingen är filmen mycket sevärd. Extremt obehaglig. Rollbesättningen är också fantastisk – Edward G. Robinson, Joan Bennett och Dan Duryea.

Searchers, The (1956, reg. John Ford) – En sydstatsveteran från amerikanska inbördeskriget utlovar hämnd mot Commanche-indianerna som har massakrerat familjen och rövat bort brorsdottern. Anti-hjälte, skurk eller krigsgud, John Waynes lakoniske karaktär måste räknas som en av de mest skrämmande i filmhistorien. Filmen säger viktiga saker om rasism och fördom.

Shadow of a Doubt (1943, reg. Alfred Hitchcock) – När en man på flykt charmar sin systers familj börjar systerdottern ana missdåd. Spänd och utmärkt thriller om lättlurade människor och undertryckande småstadsmentalitet. Med Joseph Cotton och Terese Wright.

Shakespeare in Love (1998, reg. John Madden). Den unge Barden kämpar med att skriva färdigt sin ‘Romeo och Julia’ … tills han förälskar sig i en ung adelskvinna. Tom Stoppards manus är kul och intelligent. En bra modern komedi. Med Gwenyth Paltrow.

Shape of Water, The (2018, reg. Guillermo del Toro) – Sally Hawkins är utmärkt som en stum städerska som blir kär i en fängslad vattenvarelse i 1960-talets Baltimore. En rar och underhållande fantasyfilm. Detta är förstås en del Toro film, så förvänta dig också några överdrivna våldsamma scener. Det är någonting sjukt med hur denna våld har normaliserats.

Shock Corridor (1963, reg. Samuel Fuller) – En journalist låter sig själv spärras in på ett mentalsjukhus på jakt efter en story som kan leverera honom ett Pulitzer-pris. En kritisk allegori över det amerikanska samhället. Med en minimal budget lyckas Samuel Fuller bättre med sitt ändamål än vad andra regissörer med outömliga kassar har gjort. Någoting med denna film måste ha skrämt den svenska makteliten eftersom den totalförbjöds i Sverige. Med Constance Towers och Peter Breck.

Shop Around the Corner, The (1940, reg. Ernst Lubitsch) – Två butiksvärdar a.la Beatrice och Benedick brevväxlar anonymt med varandra. Kärlek uppstår. Perfekt handlingsutveckling. Ödödlig komedi från en tid när man visste hur man gjorde sådana. Med Margaret Sullivan och James Stewart.

Sideways (2004, reg. Alexander Payne) – Två vänner i medelåldern åker på en bilresa genom vingårdarna i Kaliforniens ‘Santa Barbara County’ på jakt efter vin respektive sex. Regissören Alexander Paynes dramakomedi är inget mästerverk, men den har sina stunder. Med Paul Giamatti.

Sorcerer (1977, reg. William Friedkin) – En stor flopp när George Lucas film om flimmrande färger och nallar kom till bioduken samtidigt. Fyra desperata män flyr till en sydamerikansk diktatur och får i uppdrag att transportera nitroglycerin genom Amazonas regnskog. Ganska bra actionrulle. Okej soundtrack. Oändligt bättre än nallar.

Starman (1984, reg. John Carpenter) – Jeff Bridges blev Oscarsnominerad för sin insats som en utomjording som tar skepnaden av en ung kvinnas döda make. Lyckligtvis kastar filmen snabbt av sig sci-fi manteln och utvecklas till att bli en rar och romantisk ‘roadtrip’-drama. E.T. för vuxna.

Steel Helmet, The (1951, reg. Samuel Fuller) – En bra krigsfilm behöver inte nödvändigtvis vara beroende av en massa pengar. En grupp amerikanska soldater försvarar en studiokuliss buddhistisk tempel under Koreakriget. Jävligt spännande. Långt ifrån propaganda. En Samuel Fuller-film är ALLTID mer än sina beståndsdelar.

Stolen Desire (1958, reg. Shohei Imamura) – Riktigt bra debutfilm av den enormt underskattade Imamura. I denna film står en ung utbildad skådespelare mellan valet och kvalet av att satsa på en proper och själlös karriär inom den begynnande tv-industrin eller fortsätta turnera med den brokiga kringvandrande ’kabuki och burlesk’-sällskapet han älskar. Påminner lite grann om Ozus Ukigusa. På vissa sätt föredrar jag denna dramakomedi. Varm och glödande.

Sunrise: A Song of Two Humans (1927, reg. F.W. Murnau) – En bonde och sin fru försonas och spenderar en minnesvärd dag i storstaden. Så rar och charmig att ditt hjärta bara imploderar. En film som är mycket mer än vad sin till synes enkla handling skulle implicera.

Swing Time (1936, reg. George Stevens) – Ginger Rogers och Fred Astaire dansar och har kul. Det har tittaren med. Inte lika bra som ’Top Hat’. Med flera bra låtar och oförglömliga uppträdanden. Handlingen? Ehhh….

T-Men (1947, reg. Anthony Mann) – Efter de första två minuterna av nedlåtande, bajsnödig polisprat får vi det som gör T-Men bra: John Altons chiaroscuro, de svettiga kameravinklarna och den elektriska ’undercover’-handlingen. Två agenter från finansdepartement (T-men!) infiltrerar ett gäng som förfalskar pengar. Minst 80 % av filmen är bra. Dennis O’Keefe spelar huvudrollen som en av agenterna och gör ganska bra ifrån sig. Förvänta dig inget mästerverk bara.

Tabu: A Story of the South Seas (1932, reg. F.W. Murnau) Den tysk-amerikanske stumfilmsregissören F.W. Murnaus sista film innan han dog i en trafikolycka. Ett ungt kärlekspar kämpar emot de inhemska Tahitianska sederna och de franska myndigheterna. Stark och sorglig. Ett mästerverk.

Tarzan and His Mate (1934, reg. Cedric Gibbons) – Så ut av alla dussintals Tarzan-filmer som Hollywood tryckte ut under guldåldern anses denna vara den bästa? De andra måste vara rätt så dåliga. Det skulle denna film också vara om det inte var för några imponerande actionscener. Kul att se hur en halvnaken Jane lyckades uppröra så många. Handlingen, för den som vill veta, går ut på två brittiska äventyrare som vill komma åt en enorm skatt av elfenben djupt in i djungeln. Med Maureen O’Sullivan och Johnny Weissmuller.

There’s Always Tomorrow (1956, reg. Douglas Sirk) – Leksakstillverkaren Cliff Groves är en djupt olycklig familjefar som blir kär i en arbetskollega från sitt förflutna. Hans familj gör allt de kan för att förstöra deras relation. Skarp kritik på medelklassens seder från den ironiske mästaren. Filmens sista replik är förödande. Det här är den sorgligaste filmen jag har sett. Fäll era manliga tårar. Med Fred MacMurray och Barbara Stanwyck.

They Drive by Night (1940, reg. Raoul Walsh) – Överlägsen Walsh-rulle. Två bröder tillika lastbilschaufförer smider planer på att lämna sin arbetsgivare och starta eget. Filmen börjar som en romantisk drama men blir betydligt mörkare och ’noir-igare’ efter någon timme. Det finns mycket att tycka om här: kamratskapet mellan chaufförerna, de välgjorda komiska inslagen, dialogen. Men mest av allt: Ida Lupinos lysande insats. En femme fatale så kall att killarna sitter med benen i kors. Med Humphrey Bogart, Ann Sheridan och George Raft.

They Live by Night (1948, reg. Nicholas Ray) – Nicholas Rays noir är en de bästa debutfilmerna genom tiderna. En ung brottsling på rymmen blir kär i en dotter till en ägare av en bensinmack. Rar och brutal. Uppenbarar bittra sanningar. ”In a way I’m a thief just the same as you are, but I won’t sell you hope when there ain’t any.”

Thin Man, The (1934, reg. W.S Van Dyke) – Det sexiga medelåldersparet Nick och Nora dras in i ett bubbligt och förvirrande mordmysterium. Avslappnad och excentrisk ’Pre-Code’-komedi. Myrna Loy och William Powell i ett partnerskap som får Cary Grant och Katherine Hepburn att skämmas.

Third Man, The (1949, reg. Carol Reed) – Carol Reeds desorienterande och spännande mästerverk om bedrägeri och sanning. En amerikansk kioskförfattare blir bjuden på en flygresa till Vienna av en gammal kompis…som visar sig ha dött i en bilolycka. TIMELESS. Snygg film med egendomlig soundtrack som du säkert hört tidigare. Författaren Graham Greene skrev manuset. Med Joseph Cotten, Allida Valli och Orson Welles.

To Die For (1995, reg. Gus Van Sant) – Nicole Kidman blir aldrig bättre än den hänsynslösa meterologen hon spelar i Gus Van Sants svarta komedi. Rolig satir över karriärism och medieindustrin. Med Joaquin Phoenix.

To Have and Have Not (1944, reg. Howard Hawks) – Hawks kunde göra filmer inom alla genrér: komedier, thrillers, westerns…och även romantiska äventyrsfilmer. Bogey är en likgiltig kapten av en båt i Vichy-ockuperade Martinque. Han kan väl inte hålla sig netural va? Sexuell spänning DELUXE mellan Bogey och Lauren Bacall här. De var gjorda för varandra. William Faulkner bidrog till manuset.

Touch of Evil (1958, reg. Orson Welles)Welles energiska mästerverk om korruption, fördom och orealiserade känslor på gränslandet mellan Mexico och Förenta Staterna. Welles sista amerikanska film förebådar slutet av film noir som en genre. Med Marlene Dietrich, Charlton Heston och Orson Welles.

Top Hat (1935, reg. Mark Sandrich) – Fred Astaire och Ginger Rogers är oförglömliga i en av de bästa filmmusikalerna någonsin. Låtarna (Cheek to Cheek, Isn’t it a Lovely Day to be Caught in the Rain) är underbara. Filmen tappar sin energi mot slutet.

Treasure of the Sierra Madre, The (1948, reg. John Huston) John Hustons klassiska film om paranoia och girighet. Tre amerikaner söker efter guld i Sierra Madre-bergen i Mexico. Humphrey Bogart i en av sina bästa roller som skurken.

Trouble in Paradise (1932, reg. Ernst Lubitsch) – Två tjuvar slår ihop sig för att råna en rik arvtagerska i denna mycket roliga sexkomedi av mästaren Ernst Lubitsch. Proppad med energi, smart dialog och märkvärdig art-deco scenografi. Hans bästa film. Topp 10.

Truman Show, The (1998, reg. Peter Weir) – Truman Burbank har varit en reality-tvstjärna hela sitt liv utan att veta om det (ett hel stad har byggts upp runt omkring honom och tv-programmet!). Efter ett par mystiska händelser börja Truman ifrågasätta fasaden runt om kring honom. En rörande och förbluffande bra modern satir/komedi. Med Jim Carrey.

Ukigusa (1959, reg. Yasujiro Ozu) – Ledaren av en vandrande teatertrupp besöker sin gamla älskarinna och deras son. Hans svartsjuka älskarinna förför hans son för att hämnas. En detaljerad och lustig bild av ett litet samhälle i efterkrigstidens Japan. Vacker, rolig och upplyftande. Ozus bästa.

Vertigo (1958, reg. Alfred Hitchcock) -James Stewart spelar en detektiv i San Fransisco som anlitas för att undersöka en kvinnas mystiska beteende. Redan från de första noterna i Bernard Hermanns originalmusik vet man att denna film kommer man aldrig att glömma. Avskildhet, rastlöshet, förvirring, kärlek och döden. En djupt sorglig film. Hitchcocks mästerverk. Med Kim Novak.

Videodrome (1983, reg. David Cronenberg). En direktör för en sjabbig TV-kanal i Toronto blir långsamt galen när han får se det ökända programmet ‘Videodrome’. En kommentar på modern teknologi och de som har makten och viljan att utnyttja den. Våldsamt, men inte sadistiskt. En bra film. Med James Woods och Blondie-sångaren Debbie Harry.

Wall Street (1988, reg. Oliver Stone) – Underhållande aktiedrama där lagen mest är ett hinder för att kunna tjäna pengar. Charlie Sheen spelar den unge och drivna aktiemäklaren som blir protegé till den hänsynslösa och moraliskt likgiltige Gordon Gekko (Michael Douglas). Uppmaning till tittaren: Råd från en riktig australiensare: Bortse från alla scener som Daryl Hannah och Terence Stamp är med i.

Warm Water Under a Red Bridge (2002, reg. Shohei Imamura) – Stundvis kraftfull, ofta charmig men mestadels menlös romantisk komedi om en arbetslös tjänsteman och en kvinna som ständigt får magisk sprutorgasm. I samma genre/stil som Imamuras guldpalm-belönade ’The Eel’ från 1997. Imamuras kritik av det samtida japanska samhället är mer närvarande i denna film än i ’The Eel’. Roligare och bättre än det mesta som har gjorts sedan millennieskiftet.

When Harry Met Sally (1989, reg. Rob Reiner) – Kan kvinnor och män bara vara ‘vänner’? Reiners nonchalanta och oförargliga rom-com bjuder fortfarande till skratt. Med Meg Ryan och Billy Crystal.

White Heat (1949, reg. Raoul Walsh) – Raoul Walsh levererar ytterligare ett mästerverk med James Cagney som en psykopatisk and paranoid gangster. Ovanligt brutal och våldsam för en 40-talsfilm. Ska du bara se en gangster-film så se denna. Cagneys bästa roll.

Written on the Wind (1956, reg. Douglas Sirk) En playboy och alkoholist förälskar sig i bästa vännens fru medan den hypersexuella systern törstar efter kompisen. Mycket sympatisk film om djupt olyckliga människor och de problem de aldrig lyckas fly ifrån. Oscarvärdiga insatser av Robert Stack och Dorothy Malone. Sirks bästa film.

You Only Live Once (1937, reg. Fritz Lang) – Ett ungt par strävar efter ett värdigt liv i en brutal värld. Noir innan noir. Så bra att du glömmer Langs legendariska tyska stumfilmer. Berättelsen påminner mycket om Raoul Walshs fantastiska ‘High Sierra’. Med Henry Fonda och Sylvia Sidney.

Ådalen 31 (1969, reg. Bo Widerberg) – Widerbergs gripande skildring av arbetskonflikten och massakern i Ådalen 1931. Flera viktiga teman utforskas i denna film. Fortfarande kraftfull.