in Kurs

Digital Research Methods – ’The Path of Least Resistance’

De med tidigare studier bakom sig vet att den oundvikliga ’Metodkursen’ ger upphov till n-antal svordomar, sömnlösa nätter och koppar av pulverkaffe á la ICA Basic. För att skojja till det ordentligt kräver ofta metodkursen ett G för att överhuvudtaget kunna skriva sin masteruppsats. Så är det naturligtvis i DLIS-programmet. Roligt, va? Nä, faktiskt. Det här är faktiskt en av de bästa kurserna i masterprogrammet.

Kvalitativ och kvanitativ metod! Hurra! Fan vad taggade ni är! Eller hur? Seriöst: Det här är faktiskt en av de bästa kurserna i masterprogrammet.

Tillägg: BÖRJA SKRIVA DIN MASTERUPPSATS I DENNA KURS. DET ÄR SÅ UPPENBART ATT DET ÄR PRECIS DET SOM LÄRARNA VILL ATT MAN SKA GÖRA SNÄLLA SNÄLLA GÖR DET. VÄNTA INTE TILLS SISTA TERMINEN. DU HATAR STRESS VA?

Då så.

’Digital Research Methods’ liknar de flesta metodkurserna man hittar i utbildningsprogram. Kursen ger en grundläggande förståelse för kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder. När jag läste ’Digital Research Methods’ utgjordes den av tre delmoment. En introduktion till kvantitativ/kvalitativa metoder, ett forskningsprojekt, samt ett moment som i praktiken innebar en kort opponering på några kurskamraters forskningsprojekt.

Den första och sista delkursen finns det lite att säga mycket om. Det första examinerades i formen av foruminlägg respektive (väldigt enkla) statistiska beräkningar av ett (väldigt litet) dataset i ’R’. Intressanta och viktiga på sina sätt, de bestod bara av en bråkdel av metodkursen. Man kan säga detsamma om den sista delkursen på ynka två högskolepoäng. Ett par timmars förberedelser var allt som krävdes för ett G.

Forskningsprojektet utgjorde 95% av allt jag gjorde denna kurs. I praktiken var det en pytteuppsats som jag skrev. Här ska allt vara med: problemformulering, tidigare forskning, syfte och forskningsfrågor, metod, empirisk analys samt diskussion. Tur att problemformuleringen skulle vara enkel. Den tidigare forskningen behövde inte heller diskuteras mycket och inte heller behövde den empiriska analysen vara någonting annat än ytlig. I slutändan skrev jag en uppsats där mer än hälften av längden utgjordes av diskussioner varför jag tyckte den ena metoden var bättre än den andra för min studie. Ett egendomligt, men spännande upplägg.

Själv valde jag att behandla metodkursen som ett experiment. Experimentet gick ut på att : (1) Se omtänkta ämne för masteruppsatsen var gångbar samt (2.) bekanta mig intervjuteknik. Jag hade tur här, för det var mycket enkelt att hitta någon att intervjua. Lite stolt blev jag över mitt lilla studie faktiskt. Så stolt att jag valde att utöka det till en masteruppsats.

Och det är precis det man bör göra.